Min mamma...

Idag är det 2 år sedan jag hade min sista konversation med mamma, ja eller jag pratade med mamma i 3 dagar till, men då kunde hon inte svara, för då låg hon i så kallad leverkoma, då man sover djupt, men det sägs att man kan höra röster och känna beröring.. så jag fortsatte prata med mamma och jag höll hennes hand hela tiden... Vi åkte in till Uddevalla sjukhus söndag kväll den 28/3 och då var mamma så svag så hon endast kunde viska, jag pratade med henne flera gånger den dagen bara timmar tidigare, och inte kunde jag då tro att 3 dagar senare skulle mamma inte finnas längre... 2 år har gått, det har på ett sätt gått så fort, men samtidigt så är det som att världen stannat och jag med den, kommer inte vidare... ältar och tänker, vad kunde jag gjort annorlunda, svaret är att jag hade inte kunnat gjort något annorlunda, men sjukvården hade kunnat ta mamma mer på allvar när hon några månader tidigare talade om hur hon mådde, men blev då bara avspisad som att "det är din kropps sätt att svara på det du varit med om", utfallet hade förmodligen blivit det samma, men mamma hade kanske sluppit att må så dåligt om man upptäckt den jävla spridda cancern tidigare.... Jag hatar dig av hela mitt hjärta - Cancer är ditt namn och jag vill att du skall dö!